skogsbranden

En berättelse i text och bild om när skogsbranden kom att hotaface_bw stora kulturvärden i norra Västmanland. Och förgöra andra. Berättat från parkett; min egen utsiktsplats intill samhället.

Av Johan Ahlén

  Ahlen_140722_2055 Min sjö. Den här bilden är tagen på kvällen den 22 juli i Ängelsberg. En vecka innan branden började år 2014. Jag tog bilden för att det bara dyker upp sådana tillfällen när jag är ute där på sjön. Det är så intagande vackert, så harmoniskt och en så trygg miljö. Vår sjö. Min sjö. Sjön heter Åmänningen. Det är länets största sjö och vår släkt har en gård som ligger vid sjön. Längs norra stranden. Med en hänförande vy från huset ut över sjön. Särskilt nu sedan vi låtit gallra bland alla yviga lövträn. Gården heter Sjölunda och ligger officiellt i Ombenning, i Västmanland. Här var jag ute i min lilla båt för att kolla inför kräftpremiären som skulle äga rum två veckor senare. Man vill kolla lämpliga platser. Jag var ensam på gården som är vårt semestertillhåll. Frun var tillbaka i arbete. Våra vuxna barn jobbade och förberedde sig för nästa termins studier. Det enda sällskap jag hade var katten. Vår skogskisse som älskar lantliga miljöer, vill vara ute mest hela nätterna men som också älskar att ligga på rygg och bli kliad på magen. Att man plockar en och annan fästing från nacken på honom det står han ut med. Det enda han INTE gillar är att åka bil! Ahlen_140610_1121 Vår boning Såhär ser släktgården Sjölunda ut. Bilden tagen tidigare i sommar, vid pingst. Ett par steg bakåt och fotografen är vid sjöboden. Från husets balkong ser man rakt ut över sjön. Ahlen_140730_1944 Kvällssolen målar sitt varma ljus över Åmänningen. Min minsta jolle avvaktar vid bojen.Till höger syns Kalvön, största ö i största sjön. Vänster därom börjar Vålalandet med gamla kyrkbyn bakom – Där min mor kommer ifrån, mina föräldrar vigdes, jag döptes och konfirmerades et cetera. Det syns väl inte men järnvägen löper längst ner vid vattnet hela vägen längs Vålalandet och till vänster längs stranden fram till själva samhället, Ängelsberg, delvis skymt bakom en strandtall. Platsen där bilden togs är Sjölunda, ett par kilometer väster om stationssamhället. Förr i världen var det gängse att man hämtade besökare som kom med tåget genom att ro ner till byn, och ro hem resenärerna hit över sjön. Sånt händer väl än idag, även om det är aktersnurran som står för grovgörat. Sjön är hur som helst en livaktig medlem i familjelivet för alla som kommer till Sjölunda. Ahlen_140731_1740 Det är torsdagen den 31 juli 2014. Klockan är tjugo i sex på kvällen. Jag har varit i stan för lite ärenden och sedan ordnat en liten extra bryggplats i den inre viken på Sjölunda. Här kommer jag att kunna förtöja min aluminiumbåt de dagar då vinden tar i och en tryggare hamn känns bra. Man vet ju inte om vädret kommer att hålla i sig. Det har varit närmast tropisk sommarvärme i veckor! Ett par mil syost om denna idyll har brandmän ryckt ut för att få bukt med ytterligare en av dessa uppflammande småbränder som torra somrar förpestar semestern för traktens deltidsbrandmän. De börjar tydligen bli oroade och en intensiv kommunikation äger rum mellan dessa folk på fältet och deras ledning. Detta är vi i Ängelsberg lyckligt ovetande om. Vem kunde ana vilket tumult som stod och lurade i farstun. Ekot berättar om en skogsbrand ”i Sala”. Låter knappast som något som skall bekymra mig. Sala ligger trekvart bort om man kör bil dit. Jag har sällan ärende. Men i själva verket pågår branden bara hälften så långt bort: 16 km åt sydost. Ska det visa sig. Äbg-karta Formellt tillhör vår fastighet Ombenning. Men vi finns en bra bit från just själva byn. Det är närmare till Ängelsberg, särskilt fågelvägen. Det är fri sikt över sjön från vår udde ner till stationssamhället och ner över Vålalandet. Ibland har man inte kameran med sig. Det finns kanske inget att ta bild på. Inte ens har man alltid sin smartphone till hands. Antagligen fanns inget speciellt att ta bild på denna dag, första dagen i augusti nådens år 2014. Inget syns av den omtalade skogsbranden. På radion talades om att folk i Fläckebo skulle utrymmas. Och så sa man att brandområdet vidgats. Men hur som helst – inte nästgårds i varje fall. Dagen därpå, Karin har namnsdag, det är lördag. Lördagar är speciella här. Jag brukar ta mig in till Ängelsberg för återkommande fika och samkväm på biblioteket. Ingen brand i sikte, men en hel del snack och spekulation i den vanliga fikagruppen. Är det inte fasligt varmt? Och tänk om vinden friskar i! Vi får nog vara på vår vakt! Far till stan i ärenden och samtalar med en bekant oppe i Hökmora om att ses dan därpå i Ängelsberg. Han har minsann brandrök hos sig. Alltså två mil norr om där branden bröt ut. Nu talar radion om att evakuera Gammelbyn i Virsbo. Hoppsan, Virsbo – det ÄR nästgårds! När jag kommer tillbaka från stan så ser himlen ut såhär över sjön. Det var en i övrigt solig kväll, men åt sydost mörknade alltså himlen. Ahlen_140802_1849 Söndag den 3 augusti och nu ÄR det rök! Träffar min bekant på Nya Serveringen. Där är man noga med att hålla dörrar stängda för att slippa röklukt inne. På väg därifrån träffar jag Roland P som filmar från parkeringen. Röken ska dokumenteras. Vi far tillsammans till Västervåla kyrka. Hur är läget där? Vi åker dit, tittar söderöver och frågade varandra om det kommer att bli värre? Nu säger radion att brandområdet ligger ”i Sala och Surahammar”. Men se på bilden, det är detta jag ser när jag tittar ut över sjön klockan fyra på eftermiddagen. Ska man prompt tala om kommuner så är detta Fagersta. Det brinner tydligen inte i vår kommun, men röken här gör att man har svårt att andas. Och det är viktigt att hålla fönster stängda. Ahlen_140803_1609 Den ödesdigra måndagen den 4 augusti 2014 börjar som en fantastisk dag. Röken har dragit någon annanstans, man kunde skönja den långt bort. Jag är ute med båten i den soliga morgonen, och vilken värme! I det klara varma vädret var det aningen svalare att spendera förmiddagen inne på kontoret och sköta en del sysslor. Några telefonsamtal angående praktiska saker. Jag fick svara på lite e-post och gjorde i ordning ett par försändelser som jag behövde få iväg. Väl ute igen är det uppenbart att något märkligt är på gång. Vinden har friskat i ordentligt och vid lunchtid, från köksfönstret gav termometern besked! Jag tog en bild åt nordväst med min smartphone. Försökte fånga termometern med skärpan, men fick inte riktigt till det. Åt det väderstrecket var det vackert väder, och stekhett! 34 grader! Ahlen_140804_1240 Från vår udde syntes att Ängelsbergs samhälle åter doldes av rök. Till höger i synfältet var det fortfarande klart. Men herregud vad vinden tog i! Min aluminiumbåt låg och slet i förtöjningen ute vid bojen. Klockan är här fem över två på eftermiddagen måndagen den 4 augusti 2014 och jag är nere på udden och ser söder / sydöst ut. Blått till höger, brunt till vänster. 34 grader varmt och kuling, möjligen halv storm! Ahlen_140804_1406   Bara 10 minuter senare har vinden och hettan skapat ett inferno bort i skogen. Brandhärden kastas norrut, bokstavligen med vindens hastighet. Nu ser jag för första gången var röken kommer ifrån. Och det är inte i Sala det brinner! Brandhärden ligger nu rakt ner över Västervåla kyrkby. Kanske hela Sörby står i lågor! Skrivargården, Långgärdet, mina gamla barndomsmiljöer. Och infernot är helt klart på väg norröver. Nu börjar en känsla av obehag sprida sig. Jag är ensam, har bara katten, och jag börjar tänka att här gäller det att vara beredd på det värsta! Här är 16 sekunder av hur det var:

Den här filmen är tagen med smartphone mot sydost klockan 18 minuter över två, måndagen den fjärde augusti 2014. Sjön är Åmänningen i Västmanlands län. Till höger är Kalvön och till vänster om ön löper Vålalandet norrut mot Oljeön och där bakom samhället Ängelsberg, vilket syns i slutet av panoreringen. Nästa film är tagen en kvart senare och visar hur vindstyrkan tilltagit. Min båt är fast förtöjd vid en svart boj som i sin tur är förankrad i en betongklump tre meter ner på botten. Märkligt nog skiner eftermiddagssolen fortfarande över vår vik. En viss bedräglig känsla av trygghet innebar det, om man inte tittade åt branden till. Men att veta att vinden stormade där skogsbranden pågick ingav en mycket oroande känsla. Vart var elden på väg? Sjön gav väl mig ett visst välbehövligt skydd, men hur skulle det bli med samhället? Alla gårdar som låg direkt under röken?

Jag rör mig ett stycke bakåt för att få en något annan vy. Och då kommer vår släktgård i förgrunden. Ahlen_140804_1437 Jag börjar umgås med tankar på att läget kan komma bli riktigt dramatiskt. Vad för det med sig? Skall jag ge mig av? Vad innebär det om jag stannar? Det verkar nödvändigt att proviantera. Ska jag stanna vill jag ha sådana förnödenheter som underlättar vid isolering, typ konserver och torrskaffning. Jag har inget elverk, men väl vedspis och gott om ved. Vatten finns i sjön. Fisk kan jag alltid fånga, så det skall väl inte gå någon nöd, men jag far alltså upp till stan, Fagersta som ligger 8 km bort. Det är fortfarande måndagen den 4:e augusti och stannar till när jag gjort mina ärenden. Vid Bergslagssjukhuset ser jag märkliga formationer av ångmoln stiga upp mot himlen. Ahlen_140804_1615 Att ett helvete håller på att ta form i Stabäck är det få som känner till. Rakt i vindriktningen hoppar elden från träd till träd med en hastighet som ingen, säger ingen, hade i sina kalkyler. Särskilt inte de tjänstemän som sedan en vecka hade till uppgift att ta sig an ”branden i Sala”. Klockan 20 över fyra på eftermiddagen far jag tillbaka på vägen från Fagersta mot Ängelsberg. Ingen polisspärr hindrar återfärd, jag återvände utan problem. Väl hemma hinner jag knappt ordna med det jag inhandlat, så försvann den elektriska strömmen. Det blev elavbrott. Och när jag går ner till bryggan finnar jag att läget är om möjligt än mer dramatiskt än tidigare. Ahlen_140804_1643 Bilden tagen klockan kvart i fem måndagen den 4 augusti. Ängelsbergs samhälle till vänster i bild. Det visar sig att vågorna ryckt så mycket i min båt att förtöjningen gett med sig. Betong-klumpen på botten har vandrat in flera meter närmare stranden. Båten slog nu olycksbådande mot några stenar en bit ut i vattnet. Jag fick kasta mig i det stormande vattnet, koppla loss båten och lotsa den in mot sandbädden där jag kunde dra upp den och förtöja. Det var en dag med många intryck. När jag vänder mig ser jag att röken täcker himlen även åt norr. Det är dåliga nyheter. Vinden har i rask takt drivit branden rakt norrut. I Stabäck omkommer en person i detta skede. Och hans kamrat ådrar sig massiva brännskador. Den fara de båda aldrig insåg, blev heller inte uppmärksammad av räddningsledningen i tid. Därefter kastade sig elden över Snytensjön och försatte flera människor i livsfara. Ahlen_140804_1705 Hittills hade allting varit olycksbådande tyst. Röken hade smugit sig på. Ena stunden förtätande, nästa stund bokstavligen bortblåst. Den bedrägliga solen sken in från väster. Stilla som en normal sommarkväll. Inget ljud. Men vid femtiden kom helikoptrarna. Under hela dagen medan elden spred sig närmare undrade jag var räddningsmanskapet höll till. Så plötsligt dök helikoptrarna alltså upp. Först hördes motorljudet nerifrån Vålahållet. Det var när de började hämta vatten i Långgärdsviken. De kom upp från Sörbyhållet, dök ner bakom Kalvön och försvann neråt igen med vattensäcken under. Stod alltså Västervåla i lågor? Helikoptrarna utgjorde en syn som ingav såväl fruktan som hopp. De var ju beviset på att insatser gjordes för att få bukt med infernot. Men med helikoptrarna så nära insåg man också att faran hade krupit inpå. Deras motorljud skulle komma att mala över trakten under de kommande dygnens alla ljusa timmar. Ahlen_140804_1713 Vid femtiden på eftermiddagen slog myndigheterna till och bestämde att Ängelsberg skulle utrymmas. Den här bilden är tagen kvart över fem på måndagen. Sedan privatbilar och utrymningsbussar dragit mot Fagersta utgjorde utryckningsfordon den enda trafiken nere i byn. Tågen hade slutat gå. Linjebussar likaså. All civil trafik var förbjuden. Endast räddningspersonal hade rätt att röra sig inom ett av dem evakuerat område. Här kör brandbilar från Flygvapnet genom ett folktomt Ängelsberg. I skogen bakom bolmar röken intensivt. Ahlen_140804_1716-(1) Strax därefter, vid kvart över fem, lämnar en sista båtentusiast gästhamnen i byn. Han stävar mot friare vidder, i Aspensjöarna. Men snart nog blev det båtförbud, inte bara i Åmänningen utan ända upp till Västanfors. Här har jag lagt in vad som stod på spel för helikoptrarna att rädda i Våla. Röken till vänster om Sandlandet, rakt över båten skvallrar om att Märrsjön håller på att förvandlas till en sotöken. grafik_brand Evakueringen av samhället oroade mig en del. Tänk om myndigheterna skulle komma upp på gårdsplan hos mig och ge mig fem minuter att packa! Desto större anledning att göra sig i ordning. I mitt fall innebar det att börja ta ställning till vilka släktklenoder jag skulle fylla bilen med. Det handlar i Sjölundas fall mycket om gamla fotografier, brevbuntar och skriverier av olika slag. Dessutom tog jag några dokumenterande foton inomhus. Skulle det värsta hända så är ju försäkringsbolaget betjänt av sådant. Mitt i denna ganska ångestfyllda hantering kom en motorcykel in över järnvägen. När jag först såg lyset mellan träden tänkte jag att dom, polisen, drar runt på två hjul för att komma in i varje skrymsle och rädda folk som kanske inte fattat allvaret. Jag hade ingen längtan efter att dra iväg, särskilt som det fanns fler släktklenoder att proppa in i min Opel-combi, så jag kikade ut bakom gardinen. Ahlen_140804_1923 Men det var inte polisen, på jakt efter kvarsittare. Det var två civilister, och eftersom jag nu visste att området var avspärrat så blev jag först förvånad. Men sedan de kört upp mot grannens Gustavsvik och vänt slog det mig att det kunde vara något mycket värre än bistra tjänstemän. Civilister, ja, men det här var förstås plundrare. Det är tomt i stugorna, det är strömavbrott, här går det att ta för sig! Jag fick upp kameran för att ha som bevis. Hur jag skulle agerat om de båda börjat närma sig min ytterdörr – det hade jag ingen plan för. Men i avsaknad av normala civilsamhällets skyddsmekanismer så – kunde jag bara frukta det värsta. Adrenalinet gjorde sig påmint och jag gjorde mig beredd på att lura bakom en innerdörr. Klockan hade hunnit bli fem i halv åtta på kvällen och civilisterna återkom inte. När kvällen kom mojnade vinden och ett visst lugn infann sig. Plötsligt återvände den elektriska strömmen efter att ha varit borta i tre timmar. Vi i Ombenning har ett annat leveranssystem än de som bor i Våla. Därborta var strömmen borta betydligt längre, och till stort förfång. Mycket mat gick förlorad i tinande frysar. Dessutom hade jag hela tiden telefonkontakt med yttervärlden. Det ringdes en hel del under eftermiddagen och kvällen. Främst var det förstås hustrun, som från vår bostad på Västkusten undrade vilka risker som det innebar att stanna. Det kom att bli en väldigt mörk kväll i vår del. Och det kändes ovanligt att inse att man var ensam på trakten. Rimligtvis hade alla jag känner hörsammat uppmaningen att utrymma. Jag hade börjat skruva fram P4 Västmanland. Där kom man med senaste nytt varje timme, minst. Det var utrymt. Det var väl då också som det berättades om den omkomne. Halvt fascinerad tog jag så min cykel för att rekognoscera, mest bara i närmsta omgivningen. Jag cyklade bort mot Ennora, mot Sjöbergsgården, och det stämmer att ingen fanns kvar. Det var mörkt i alla sportstugorna. Entrébelysningarna var igång, men inget lyse inne någonstans. På väg tillbaka blir jag överraskad av en militärjeep som svänger ut framför mig och speedar vidare ut mot stora vägen. Om det var vakter som jagade vanliga som jag eller som jagade plundrare får jag väl aldrig veta. I vilket fall såg dom aldrig mig. Lugnet var sannolikt bedrägligt. Detta var en rekordbrand, enligt radion. Nedtonad av nattluften, jo visst, men den var nästgårds. Gryningen skulle antagligen ge elden kraft igen. För att minera riskerna valde jag att inte sova inomhus i vårt hus, utan gjorde en bädd nere på bryggan, med full utsikt örter sjön i mörkret. Rätt var det var medan jag talade i telefon med min fru kom ett starkt plötsligt eldsken från bortom Våla-trakten. En explosion ägde rum mitt i brandområdet, och som i ett slag bröts samtalet. Det var strax efter elva på kvällen och natten hade lagt sig, mörk, stilla och ljummen. Det gick att ringa upp igen och än idag vet jag inte vad som hände. Var det en telefonstation som sprang i luften, eller kanske en skogsmaskin – varvid en magnetisk puls påverkade hela området? Vem vet? Ahlen_140805_0024 Ängelsberg by night. Och inte vilket night som helst. Elden lyser upp röken som driver bakom samhället. Halv ett på natten. Bländare 5,7 och 8 sekunders exponeringstid med en Nikon D80 på stativ. När får man en sådan här chans igen? När ljuset återvände såg vyn ut såhär. Klockan är halv fem på morgonen och helikoptrarna har just börjat höras. Det är tisdag den 5:e augusti och jag gör något ovanligt för mig: jag tar en selfie. Pressat läge? Ahlen_140805_0424 Strax efter klockan åtta börjar man hämta vatten i själva Ängelsberg. I sundet mellan samhället och Oljeön av alla ställen. Här drar en förbi framför Bergslagsgården. Ahlen_140805_0820 Vädret ordnade till sig, det blev en stilla och solig morgon. Det syntes rök bortom samhället, men den låg inte över oss. Inte än. Det var tisdag och i morgon, om inget onaturligt tillstötte, så skulle det vara kräftpremiär. Kl fem på eftermiddagen. För stunden hade jag inget annat i tankarna. Gårdagens storm var historia och så länge det var lugnt var jag åtminstone inte rädd. Jag tog fram kräftburarna och förberedde att lägga. Konsekvensen av att behöva evakuera, vare sig sedan burarna lagts i eller när man stod där med tjogtals levande kräftor – den beredde mig inget problem. I händelse av evakuering övervägde jag allvarligt att transportera levande kräftor till någon restaurang i Fagersta för att få hjälp att koka dom. Det kan låta nipprigt, men kändes ändå reellt där och då. Det skulle ändå inte komma att hända, visade det sig. Nu hände rätt mycket på en gång. Min telefon gick varm. Det stod klart på riksradion och P4 att branden absolut inte var under kontroll. Vindar kunde överraska vem som helst i området. Vilken plats som helst kunde på några ögonblick vara insnärjd i förtärande rök och eld. De utlovade flygplanen från Södern hade fastnat någonstans på vägen och plötsligt började röken vältra in igen, här över Sjölunda. Det började bli svårt att andas. Så nära var branden att Världsarvet var hotat. Ortens ögonsten, Engelsbergs Bruk, den unika miljön med dussintals träbyggnader från allra äldsta tid. Nu kämpade brandmanskapet för att hålla stånd där, bara ett par kilometer från oss. Helikoptrarnas entoniga malande ljud verkade komma allt närmare. -Ge dig av, tro inte att det blir bättre om du är kvar. Du kan inte göra något ändå, hörde jag från nära och kära som återkom i telefon. Jag hade ägnat förmiddagen åt att plocka in fler släktklenoder i bilen, mest fotografier och brev. Och nu bedömde jag läget som att det kunde bli svårt att ens lämna om röken lade sig över vägen ut mot Fagersta. Jag hade visserligen båten som en sista utväg, men då skulle jag behövt lasta över alla klenoderna i den, och hur säkert är det att köra pappkartonger med brev ut på en sjö som kan blåsa upp när som helst? Jag lokaliserade kissen, så att jag snabbt kunde få in honom i bilen, och förberedde avfärd. Sms:ade till mina närmaste att -Nu drar jag, kan knappt andas längre. Men telefonlinjen var bruten. Hade masten vid Bromsbo slocknat? Den reser sig hitom Engelsbergs Bruk. Ahlen_140805_0857 En som närapå slocknat, det var solen. Blek var hon när jag körde ut mot stora vägen. Det var tyst och stilla i alla stugor. Tystare och tommare på folk än någonsin förr. När jag passerade min vän M:s hus, såg jag att alla hönsen var kvar. Och fåren i fållan. Jag tänkte att dom knappast fått vatten det senaste dygnet, så jag halade upp telefonen för att ringa min vän och erbjuda mig att serva djuren. Ingen ton. Telefonen alltjämt död. Jag måste vidare. Vid Ombenning stannade jag och vände mig om. Röken fyllde himlavalvet. Ahlen_140805_0936 Plötsligt kom ett sms i telefonen. Min vän Lars i Lerum. Linjen var tillbaka! Jag ringde M, han svarade och han var kvar! Hade bara gått ner till sjön för att spana men var på väg tillbaka hem. Vi bestämde att ses hemma hos honom bland djuren. Plötsligt var jag inte lika ensam och jag bestämde mig för att försöka uthärda ett tag till. Vi stämde träff hemma på vår balkong. M kom och vi skålade i saft på balkongen, på parkett inför en katastrof av en omfattning som ingen hade kunnat föreställa sig här på trakten. Plötsligt inträffade det som jag fruktat allra mest. En helikopter kom dundrande rakt över huvet på oss. Ahlen_140805_0958 Det kunde bara betyda att branden var närmare än någonsin tidigare. Min släkts gård stod hotande nära att bli slukad av lågorna, med allt lösöre från generationer tillbaka. Ovärderliga fakta som inte kunnat komma med i min lilla Opel-kombi. Ett snickarglädje-hus byggt på egen hand av min farmors far. En nyligen avverkad skogsudde som fått gestalt av park, och som hotades att bli en sotig öken. Jo, jag var inte ensam, nu fanns ju M. Men faran var trots allt fortfarande överhängande. Efter några ytterligare samtal och ett besök hos M skakade vi hand. Han skulle stanna bland djuren. Jag skulle ge mig av. Jag var trött på röken som gjorde det svårt att andas. Som jag visste var min avfärd utan återvändo, eftersom polisen upprättat en spärr hitom Fagersta, vid avtaget mot Sundbo. Där kom man ut, men ingen kom in. Jag skulle komma att bli den siste som lämnade Ängelsberg. I vart fall åt Fagersta. Med mig hade jag vår kisse. Han skrek från sin bur. Sket väl på sig och stog i. Spydde säkert också. Men hans plåga var ändå lindrig, i jämförelse. Det var tisdag och någon gång vid ett-tiden kom jag till polis-spärren. Jag flashade mitt körkort för att inte tas för en plundrare och sa att jag kom från Ombenning. -Det vet jag inte var det ligger, sa tjänstgörande, som var från Uppsala. -Nä, nä, sa jag med gråten i halsen. Jag var ute och insåg att ett varje sorts  återvändande skulle komma att innehålla sorgearbete i någon form. Jag är såväl glad som stolt att ha kunnat föra berättelsen hit. Och är än mer ödmjuk inför att du valt att följa historien så här långt. Det återstår en del att redovisa, och jag har valt att sätta denna del på pränt först, och snart återkomma med hur det slutade för min del. Slutade? Joo, du. Så långt som ett par månader efter katastrofen så var BRANDEN det helt överglänsande samtalsämnet bland alla de mänskor jag känner i  det Ängelsberg jag följt genom årtiondena. Vi får inte missa möjligheten att sammanställa en gedigen berättelse över hela denna förfärliga episod. Vi har varit med om något som bör ta plats i historien. Därför bör vi dokumentera våra respektive berättelser. I text, i bild, kanske på band, för framtida fördjupning och förståelse. Måtte det inte behöva hända igen! Människoliv och mänsklig kultur ÄR ömtåliga saker. Vare sig hotet kommer från okontrollerade naturkrafter eller valhänta makthavare. Vi har vår historia och den skall skrivas! När jag tar mig an nästa skede av denna berättelse så kommer den bland annat att innehålla upplevelsen av de sydeuropeiska flygplanen. Sådant här: Vi hörs!
Klicka HÄR för att komma till del två av berättelsen 

Det går att placera kommentarer här nedanför. Välkommen att göra det! Vill du veta när jag lagt till mer text och bilder? Skicka mig din e-postadress bara. E-post till mig är johan ätt flygfotohistoria.se

14 thoughts on “skogsbranden

  1. Mycket fantastiskt Johan. Det går inte att ta in trots allt. Kommer att se detta fler gånger. Kanske det gradvis tränger in. Också hänförd av din medvetna närvaro. Att du filmade och fotograferade. Varför åkte du inte bara? … Sköt om dig Johan! /Kram Ola.

    … = redigerad kommentar

    1. Svar på den frågan: -Men jag åkte ju.
      Svar på det andra: Min kamera är som en del av min kropp. Jag är urdålig på dessa nya digitalkameror. Min första kamera när jag var vagabond runt medelhavet år 1971 det var en bälgkamera som min far lånade ut. 12 bilder på varje rulle! Jag har bilderna kvar och visar dem gärna.
      Sedan dess har jag förstått att se världen i bilder, kvarvarande bilder, alltså bilder med mening. När omständigheterna så uppenbaras.
      Tänkte idag på ett motiv som jag missade: det stod ett trettiotal polisbilar vid Scandic Hotell i Fagersta den dan jag åkte från Ängelsberg.
      Men jag var för uppskruvad för att fatta att detta var ETT TILLFÄLLE. Det är nämligen detta som konstituerar en fotograf: att hen förstår att uppskatta TILLFÄLLET.
      Det är för övrigt en spännande mental övning när som helst i vardagen, för vem som helst. Kamera eller ej: Vad pågår?

  2. Jag var en av de som följde det hela från avstånd. Men när jag på radion plötsligt hörde Ängelsberg nämnas, klingade det väldigt välbekant. “Men det är ju där Johan och Gerd har sitt hus” sa jag till Peter. Då kom allt plötsligt nära. Jag följde varje radiosändning och jag pratade med både dig och Gerd. Det som slog mig, när jag pratade med dig, var ditt lugna och samlade resonerande. Trots att man på radio uppmanat alla att lämna området NU . Ett sorts lugn jag kunde känna igen från några gånger i livet då man känt fara… och behövt ha alla sinnen skärpta… Ett delvis förrädiskt lugn, för det var inte lugnt! Jag blev faktiskt så lättad så tårarna började rinna när du berättade att du gav dig iväg. <3 Anita

    1. Tack, Anita. Jo, du väckte min blick när vi talades vid i telefon, att man kan riskera få tunnelseende när det blir för stressigt. Att man låser sig och frtamför allt inte inser faran.
      Nu, två månader senare, har jag satt mig in i händelserna och det kan jag säga: Det som hände i Stabäck var ett fullständigt inferno – ett allt uppslukande eldhav som bröt fram med stora klot av stormig hetta som vältrade fram genom skogen, över riksvägen och bröt sig loss och susande flög över över skogsmarken och över Snytensjön för att tända eld där på andra sidan. Spyende knastrande projektiler som av hettan lyfte över omgivningen och seglade, som man räknar med, flera kilometer i många fall.
      Allt i dess väg förtärdes och förkolnades. Jag har sett de ensamma skorstensstockarna. Jag har sett de spruckna stenblocken i skogen. Jag har hört detaljer om brandoffrens kamp mot det till synes oundvikliga. Har hört de flyendes berättelser om rädslan av att bli upphunnen av stormen.
      Och kvar står det faktum att elden kunde ha tagit precis vilken riktning som helst. När som helst. Den slog bara inte över mig. Den slog över Stabäck (och ett antal andra byar och fastigheter också, förstås). Men inte här.
      Den som elden slog ner på hade knappast en chans, det är slutsatsen. Tanken att hinna sätta sig i säkerhet, att hinna ut i båten, att krypa ner i skydd, är antagligen en naiv föreställning.
      Så tack, Anita, för dina goda råd per telefon.

  3. Hej Johan.

    En fantastisk läsning om den stora “Skogsbranden i Sala”.

    Rekommenderade den till mina vänner på Facebook.

    Hoppas inte du har något emot det.

    Lasse F

    1. Nej naturligtvis har jag inget emot att du visar på detta, Lasse. Vi försöker väl var och en att på bästa sätt hantera det vi var med om.
      Att prata om det, att peka på hur det var, är ett sätt.
      Jag tror… fel, jag Vet, att det vi var med om behöver ältas. Det har jag märkt bland alla bekanta när jag pratar med dom. Både dom som var där och dom som bara hört talas om branden. Antagligen behöver upplevelserna ältas minst lika länge som området kommer att vara avspärrat. Kanske kvarstår svarta områden hos somliga lika länge som det svarta blir kvar i skogen.
      Myndigheternas vaktbolag har befogenhet att utfärda böter mot den som kliver över gränsen. Måtte vi andra ha koll på våra inre vaktbolag som skall se till att vi kan hantera det vi var med om.
      Ha det bra, vi hörs!

  4. Bäste Johan!
    För oss som var drabbade och evakuerade från Ängelsberg är det ovärderligt det du skriver. Dina ögonblicksbilder med tillhörande text förflyttar mig åter till den 4 augusti och alla de svåra beslut som då togs.
    Jag tror det är viktigt för oss som fanns här i byn att om och omigen “älta” detta oerhörda för att till slut kunna förstå vad vi upplevde.
    Jag är tacksam för det du förmedlat och jag kan genom din berättelse få släkt och vänner att ännu tydligare inse vad som hände.
    Du är en mycket god användare av vårt språk dessutom !

    1. Tack Lena för trevliga och uppskattande synpunkter.
      Jag bor ju på annat håll och måste hålla igen lite för att inte plåga min närmsta omgivning med tjôt om “den där branden”. Så varför inte skriva av sig? Som ett ärr som kliar…

  5. I många år har jag bott och jobbat i Ängelsberg. När branden härjade bodde jag i Västerås och arbetade i Fagersta.
    Den där måndagen gick det inte att stanna i Västerås. På natten körde jag norrut, gick en sväng på arbetsplatsen för att se att allt var ok och åkte sedan till min mamma.

    Stela och stumma satt vi bredvid varandra på soffan större delen av natten. Vi visste att min bror, deltidsbrandman, var ute i det där och både hoppfulla och livrädda väntade vi på att telefonen skulle ringa.
    När den till slut ringde och vi fick veta att han var välbehållen kunde vi börja ta in resten av allt som hände.

    Att arbeta de följande dagarna var märkligt: allt var till synes normalt, medan denna Katla härjade inte långt ifrån oss och människor kämpade med livet som insats.

    Nu när jag går i skogen bakom Ängelsberg och ser hur nära branden kom, blir jag tagen. Jag tänker på mannen som skadades och mannen som omkom och på deras anhöriga och på dem som förlorat sina hem.
    Och jag är innerligt glad att branden stoppades där i skogen bakom Ängelsberg och inte tog sig ända fram till sjön.

    1. Tack Malin för känslofull kommentar. Jo, vi är många som fortsatt lever med dessa tankar och stämningar. Igår for jag för första gången i år förbi Stabäck. Fick tårar i ögonen.
      Johan

  6. Hej!
    Jag har ett hus i Ängelsberg (Karlslundsvägen) och tycker att din bild av branden från Sjölunda mot Ängelsberg – som även finns på Ängelsbergs Bibliotek – är helt otroligt bra och verkligen visar dramatiken och hur nära Ängelsberg var att helt enkelt brinna upp (text under bilden: Bilden tagen klockan kvart i fem måndagen den 4 augusti. Ängelsbergs samhälle till vänster i bild).

    Hälsningar
    Staffan Söderholtz

    1. Tack för dina synpunkter, det är roligt att kunna dela med sig.
      Trots att det nu gått många månader sedan dramatiken, så känns det ändå fortfarande kusligt aktuellt.

      Staffan undrar även om det finns möjlighet att införskaffa nämnda bild, och den dialogen för jag med honom direkt över e-posten.
      JA

  7. Tiden sedan branden har gått, men minnet av den värsta dagen har stannat.
    Tack Johan för din starka berättelse. Det kyler om ryggen när jag läser.
    Vi hade redan på fredagen på vår väg hem från Västerås över Väster Färnebo känt röklukt med funderingar. Lukten var spridd så det oroade. När vi väl kom hem fick vi höra om Sala fast det luktade i Väster Färnebo. Något skumt var det. Så kom måndagen.
    Vi såg rök på nära håll. Vi kände stark röklukt och obehaget drog ner på oss. Plötsligt kom vinden, eller stormen. (Jag gissade på 20m/s som SMHI senare fastställt till 17).
    Stora sotflagor dansade ner på tomten, ett träd bland fiskdammarna brakade kull.
    Vi tryckte en stund intill garageväggen och tog sats innan vi sprang in i huset. Vi anade att något ruskigt var på gång. Man skall slå radio och TV. Det ar dom sagt. Jovisst, utan ström, som nyss försvunnit. Men vår dotter som bor i Norge visste och ringde oss med beskedet att vi skulle evakueras. Det hade hon sett på NTV. Vi började plocka febrilt och aningen planlöst i våra tillhörighetet. En granne kom med samma bud som vår dotter. En timme senare kom två poliser och frågade min fru om våra personnummer. Hade dom något mer att upplysa om? Nej, dom sade inget mer och åkte. Min fru hade normalt ställt frågor, men känsloläget var inte sådant. I lugn och ro, om man nu kan tala om det, packade vi bilen full och låste dörren. Ögonblicket med nyckeln i handen är med säkerhet det mest känslomässiga ögonblick jag upplevt. Detta, Halfvägs, var den boplats vi arbetat för i många år, på egen hand, med egna tankegångar och egen kreativitet. Skulle vi få se vårt hem igen?
    Vi larvade oss i väg frampå kvällskvisten, till Fagersta kommunhus, för att meddela det jag lärt under utbildning i Civilförsvaret, nämligen att vi lämnat Ängelsberg och möttes där av frågan: “Var har ni varit? Alla andra har kommit för många timmar sedan”. ( Man hade med lite handlingskraft kunnat få en områdeslogg och mejlat samhällsorder till alla med mobil. Nästan alla har en sådan i fickan) En politiker försvarade sig med att “Vi blev tagna på sängen” . En samhällsfunktion skall inte ligga på sängen och bli tagen. (Min egen kommentar)
    På fredagen i slutet på veckan var vi tillbaka. Halfvägs stod kvar. Visserligen med mycket röklukt men va´ då. Skogen stod inte kvar.
    Jan

  8. Tack för kommentar, Jan.
    Återigen ett vittnesbörd om hur dramat hänger kvar. Det är givetvis viktigt att tala om saken!
    Hälsningar till dig och hustrun från Johan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *